erasemymemories

Mitt liv som en tom sida i en öppen bok,

Lyssna till min berättelse, ja lyssna på mina ord,

Ta dagen som den kommer och lyssna på dig själv,

Skit i vad andra säger du ska aldrig behöva få skäll,

Tanken bakom livet är att alla ska leva,

Lyckliga i sina dagar utan att veta,

Vad som händer sen och vart ni går,

Lyssna på mitt råd, skit i igår.

Alla vet att någon mår dåligt,

Men ni vet inte hur mycket jag lider,

För ni kan inte höra & ni kan inte se,
öppna era ögon & se att jag inte orkar mer
Jag ser dem, jag hör dem, jag orkar de inte,

Men jag måste komma fram om jag så ska hoppa över hindren!

Sara

(En oändlig korridor och ingenstans att ta vägen. Ingenstans alls.

Utan dem skulle jag aldrig ha överlevt den där kvällen för två år sedan. Utan dem är jag ingen alls och utan dem klarar jag mig inte. Om dem dör, har jag och min syster ingen alls. Vem skulle vi få bo hos då?)

-        Upp och hoppa, bilen går om en timme! Utbrast mamma och drog bort täcket från mitt huvud.

-        Jag vill sova, mumlade jag och tog tillbaka det.

-        Jaha, ditt fel om vi inte kommer i tid till flygplatsen, jag trodde att du var den som helst ville åka till Los Angeles?

-        JOFAN! Utbrast jag och med eld i baken skyndade jag mig.

-        Svär inte gumman.

-        De gör jag så mycket jag vill, svarade jag tillbaka och log. Mamma skakade på huvudet.

-        Gaby, vakna, viskade hon med mild röst till min syster.

-        Varför får hon special behandling? Muttrade jag surt och smetade på kajal runt ögonen.

-        För att vissa är bättre än dig, viskade Gaby när hon gick förbi mig in till badrummet.

-        Håll käft, mumlade jag ännu surare.

Familjen hade snålat i snart två år för att vi skulle kunna åka till USA.

Och idag skulle vi äntligen komma iväg! Mitt humör kunde ingen sabba, för jag mådde as bra! Inte ens Gabys oändliga tjat om Björn eller vafan han nu hette kunde få ned de!

Och när jag stod där framför spegeln och tittade på mig själv, en just nu ganska sliten och utarbetad tonåring, med brunt kort hår och isblåa ögon, kände jag mig för första gången vacker. Mitt självförtroende började växa tillbaka sen incidenten för två år sedan.

Inte speciellt lång var jag, men ändå kände jag mig stört på jorden. Jag ville verkligen komma till USA nu! Så som jag längtat! Vi skulle besöka alla platser i L.A. som fanns att besöka. 

-        Sara. SARA! Verkligheten öppnade sig och Gabys förvånade ansikte lyste framför mig.

-        Oj, förlåt, mumlade jag och fnissade.

-        Vad tänkte du på egentligen?

-        Nja, inte så mycket, svarade jag mystiskt.

-        Ehm, ganska uppenbart att du tänkte på något, daah! Skrattade hon och kladdade på massa Foundation i ansiktet.

-        Kan du verkligen andas med den där masken, frågade jag och försökte kväva ett skrattanfall.

-        Klart jag kan, fnös hon.

-        Säker på det? Jag tror det börjar gå in i hjärnan, man kan bara se på din hårfärg och se vart din IQ nivå ligger! Vid det här laget gapskrattade jag.

-        HÅLL KÄFT! Utbrast hon och drog på sig svarta strumpbyxor.

-        "What evah", mumlade jag och fnissade tyst.

-        Det är fan inte kul!

-        Jo, som in i! Skrattade jag högt.

Min syster, Gabriella Schwarz, har inte samma språk som mig.

Hon lider av den så kallade "Fjortissjukdomen". Då blir man helt sjuk i huvudet och vill färga håret platinablont och smeta Foundation i hela ansiktet. Därför har hon ett smeknamn, inte bara av mig, utan också av många andra. Foundationface, och det konstigaste är, att hon verkligen gillar det! Det är till och med hennes nickname på flera sajter!

Jag drog på mig ett par svarta stuprör och en Coldplay tröja, letade mig igenom jätte högen i soffan och konstaterade att jag packat ned alla mina tjocktröjor i väskan. I botten.

-        IQ som en ölburk, muttrade jag medans jag gick in i pappas garderob.

-        Nu ska vi se. Jag ryckte fram flera vanliga svarta tråkiga tröjor som jag slängde på golvet. Målmedveten letade jag vidare.

-        Den ska ligga här... Någonstans! Jag drog och letade vilt i garderoben.

-        Wow! Ha, ta det lite lugnt, gumman! Ät inte upp mina tröjor! Pappa stod i dörröppningen och skrattade så tårarna sprutade.

-        Vad? svarade jag änglalikt.

-        Letar du efter den här? Han höll upp sin svartgråa fleece.

-        Hur visste du det?! Utbrast jag sarkastiskt och höjde ögonbrynen.

-        Haha, inte så svårt att lista ut, du lever praktisk taget i den där fula saken!

-        DEN ÄR INTE FUL! Skrek jag hest.

-        Haha, nej absolut inte, mumlade han och log.

Gabriella

Los Angeles here we come!

Gud vad jag hade längtat efter att få se de snygga killarna, de långa stränderna, det varma vattnet och allt!

Vi skulle stanna i en och en halv vecka och se allt som fanns att se. Jag kommer aldrig vilja åka hem! Om tre timmar skulle vi sitta på planet som skulle ta oss över havet och till andra sidan välden. Och sen fjorton timmar med bara Bills underbara röst i mina öron. Tokio Hotel, min kärlek, mitt levebröd! Utan dem skulle jag inte kunna leva. Jag må vara fjortis men jag har faktiskt också ett hjärta.

Jag släpade mig ned till köket för att äta frukost, jag var så trött så mina ben knappt orkade bära min nätta kropp.

-        Här var man trött så det skrek om det, skrockade mamma och log milt.

-        Haha, ja du. Även om jag verkligen vill åka till Los Angeles så skulle jag kunna missa flyget för att sova! Mumlade jag och började smöra en macka.

-        Ja, jag håller med, men då skulle du ju inte få se några killar! Sara satte sig bredvid mig och flinade med hela ansiktet.

-        Kan du verkligen se med så mycket svart smink? Sa jag triumferande.

-        Oh, den tog lång tid! Svarade hon stolt och skrattade så mjölken sprutade ur näsan på henne. Då kunde inte jag hålla mig. Jag skrattade, mamma skrattade och när pappa kom in höjde han förvånat på ögonbrynet och skakade på huvudet.

-        Är ni klara snart eller?

-        V-v-a? skrattade vi.

-        Med att skratta, och allt annat. Vi måste åka om tjugo minuter.

-        Jag är klar, tror jag, svarade Sara.

-        Jag är också klar!

-        Amazing! Du då Anne?

-        Alldeles perfekt klar, svarade mamma och log än en gång.

-        VÄNTA! Utbrast jag. "Ett kort på oss alla innan vi sticker till USA", fortsatte jag och tog fram mobilen. Sara gjorde samma sak. Vi ställde in kamerorna på "självutlösare" och ställde dom på bardisken. Sen satte vi oss vid bordet och log det största vi kunde.

-        SMAJL! Skrek jag och Sara samtidigt och kastade oss framför mamma och pappa och gjorde de fulaste minerna vi kunde på dem. *klick*

-        Det blev väl snyggt? Flinade Sara och visade kortet för mamma.

-        Nej men usch! Mina porer ser ju jätte stora ut!

-        Och min lilltå är ju helt missbildad! Fortsatte pappa.

De tittade på varandra och började gap skratta. Åt mig såklart.

-        Det är inte schysst! Mumlade jag surt.

-        Nä, men det tycker vi! Svarade Sara och klappade mig på huvudet.

-        Ha, ha... Ska vi åka eller?

-        Japp.

Färden var igång. Efter att pappa packat in allt i bilen och mamma sagt att vi skulle gå på toa, var vi äntligen på väg till flygplatsen i Berlin, vilket skulle ta ungefär en timma.

Sara hade satt på sin ipod och lyssnade förmodligen på Coldplay eller Green Day eller nåt. Jag själv satte i headsetet till min mobil och lyssnade på Tokio Hotel.

"Du bist für mich immer heilig sein". Jag kunde texten utan till.

Heilig var den bästa låten, alla kategorier, fast In die nacht slår också allt. Låten som Bill skrivit till sin tvillingbror, Tom som spelar gitarr. Den är så underbar att jag lipar varje gång jag hör den! Sen har vi ju An deiner seite också... Låten som räddade Saras liv. Jag ville inte ens tänka på den hemska natten. Sara hade lyssnat på den låten en gång, och tyckt att den var bra. Men sen slutade hon så jag hade vid flera tillfällen försökt få Sara att lyssna på dem igen, men hon vägrade efter flera gånger upprepat att Bill, sångaren, var bög och såg ut som en sextonårig tjej som inte kunde sjunga. Då gav jag upp hoppet.

Regnet började sakta falla över den nya Toyotan som vi alla satt i. Jag drunknade I tanken av Bills armar omkring mig och Toms händer mot min kind. Gustavs varma ögon och Georgs snälla ansiktsuttryck.

"Ich schrei in die nacht für dich lass mich nicht en stich, spring nicht! Die lichter fange dich nicht, sie betrüden dich, spring nicht! Erinnern dich, an dich und mich, die welt an oben sich nicht, und bitte spring nicht..."   sömnen kröp på och jag stängde ögonen.

Sara

Nu när jag tänker efter är allt lite för bra. Familjen har gått tillsammans igen efter allt som hänt, och vi har sparat för att kunna åka till Los Angeles. Vart finns haken?

Jag visste någonstans att det skulle hända någonting, som att flyget blivit inställt, eller att biljetterna inte fungerar.

Coldplay dunkade i öronen och utanför fönstret kröp de svarta molnen närmare varandra. Det drog ihop sig till regn. Det svarta kalla regnet föll sakta medans Chris Martin sjöng om skogar I det gamla landet. Jag skulle kunna vara här för evigt. Tillsammans med Chris I det gamla landet, liggandes I någon dunge och bara titta på stjärnorna, kanske kyssas lite då och då, att titta I hans ögon, le mot honom. Plötsligt kom Bill in I bilden. Va gjorde han I MIN dröm!? Han borde vara I Gabys dröm ju! Han har dykt upp I mina drömmar det senaste, och jag stör mig på det! Nu försvann han äntligen, och Chris kysste mig. Men I alla tankar fanns också en hake. Chris flöt iväg och verkligheten drog tillbaka mig. Varför fick jag inte drömma klart? Vad ville Gud?

Snart såg jag viljan I vitögat.

Pappa vejade, men det var försent. Volvon körde rakt in I sidan på oss och vi välte över till diket och rullade och rullade och rullade... 

-        Tjejer! TJEJER LYSSNA PÅ MIG! Det var mamma som skrek.

-        Jag älskar er! Ni är mina skatter! Skrek hon förtvivlat medans bilen rullade flera varv.

-        Sara! Gabriella! Jag älskar er mer än allt annat! Skrek pappa till oss i backspegeln.

-        MAMMA! JAG ÄLSKAR DIG! Skrek jag och min syster i kör. Vi behövde inte säga något till varandra. Det räckte med att bara tänka. Vi såg på varandra med tårar I ögonen och vi tog varandras hand.

-        Pappa, jag älskar dig! Skrek jag med hjärtat i halsen.

-        Vi klarar de här! Kämpa på! Skrek han tillbaka.

Bilen slutade rulla och jag slog till huvudet I sätet framför av kraften som blev när bilen ställde sig upp igen. Jag tittade sakta upp, bilen var intryckt på min sida och nu upptäckte jag smärtan. Mitt ben satt fast emellan sätet och dörren som var inklämd. Jag försökte röra på det, men jag skrek av smärtan och gav upp.

Jag tittade till höger, Gabriella satt avsvimmad, eller det hoppades jag på, I sitt säte med blodiga byxor. Jag rörde försiktigt på högerhanden, och insåg då att jag fortfarande höll I min tvillings hand. Jag klämde försiktigt och hoppades på att få en tillbaka. Men förgäves.

Regnet föll sakta, och vinden tjöt genom framrutan som jag upptäckt var helt borta.

Jag tittade ut och såg ett fält några hundra meter ifrån motorvägen. Ingen ambulans eller någonting...

Jag insåg att Gaby satt och höll sin mobiltelefon I högerhanden, jag sträckte mig, men smärtan var enorm. Jag skulle inte ge upp. Vi behövde hjälp! Jag sträckte mig än en gång, andades häftigt och fick tillslut tag I den.

- 112... mumlade jag tyst och flämtade.

- Hallå?

- Hej, vi har vart med om en bilolycka. Vi rullade massa varv och nu är vi på en åker, snälla kom snabbt!! Viskade jag panikslaget.

- Vart är ni någonstans och hur många är ni?

- Fyra, två vuxna och jag och min syster, jag har ingen aning... grät jag.

- Vart åkte ni ifrån och vart skulle ni?

- Vi åkte ifrån Magdeburg och vi skulle till Berlin.

- Åkte ni på motorvägen?

- Ja...grät jag och tittade ut.

- Jag har skickat en ambulans och en brandbil nu, de kommer nog om en kvart ska du se.

- Tack!

Jag tittade för första gången framåt, mot sätena. Pappa satt med huvudet hängande på ratten och mamma, satt inte I sitt säte!

-        Mamma? Viskade jag hest och böjde mig framåt.  

-        Sara? Mumlade pappa och lyfte försiktigt på huvudet.

-        Pappa?!

-        Sara, svarade han lättat.

-        Ser du mamma...? Viskade jag.

Han lutade sig framåt och kikade ut över motorhuven.

- Nej, viskade han och satte sig bakåt.

- Men jag tror att jag hittat henne nu, fortsatte han och tittade ut genom sidfönstret.

Där låg hon på marken kanske tio meter bort, genomblöt och med ansiktet I jorden. Hennes blonda hår var smutsigt av jord.

Fan... Här är haken gott folk...